Innehållet i detta kapitel bygger till stor del på en uppsats av Erik Lönnroth som finns återgiven i "Från svensk medeltid, Göteborg 1959". Tillkomståret 1944 tyder på att uppsatsen tidigare varit publicerad i den 1949 utgivna essaysamlingen "En annan uppfattning".

Det är emellertid inte Erik Lönnroth utan Rolf Pipping och Sture Bolin som först påpekat det inadekvata i vår vanliga användning av begreppet "folkungar". I svensk historieskrivning har folkungar traditionellt betecknat Birger Jarls ätt, som 1250 besteg Sveriges tron. I de medeltida källorna betyder ordet i stället denna ätts fiender; det är de, som har varit de äkta folkungarna.¹ Första gången namnet "folkungar" nämns i källorna är i Västgötalagens kungakrönika där det heter om Sverker d.y. Karlsson att: "Folkungar togo liv av honom." Detta hände vid det bekanta slaget vid Gestilren 1210. Vi närmar oss nu tiden för de första beläggen på husabyar, 1200-talets slut. När husabyarna förekommer i källorna är det i samband med försäljningar och byten, alltså då systemet är på väg att avvecklas. Genom att något studera de äkta folkungarnas tid får vi en inblick i husabyarnas sista tid.

Som segrare vid Gestrilen stod Erik Knutsson, konung 1208 - 1216. Han förlorade emellertid sin jarl, Folke, vid slaget. Denne Folke anses vara ursprunget till namnet "folkungar". Begreppet är alltså från början genealogiskt och betecknar en grupp stormän som hölls samman av inbördes släktskap. Vid en rad tillfällen har de framträtt som en part i Sveriges inbördesstrider och då varit uttryck för rivalitet mellarn släktgrupper. Man kan emellertid så småningom urskilja en enhetlig strävan i folkungarnas agerande som berättigar till att tala om ett folkungarnas program snarare än enbart släktrivalitet. Lönnroth skriver: "Men på sådan rivalitet kan man inte bilda ett parti av sådan livskraft som folkungarnas. De måste ha haft önskemål med bred politiska förankring, som de gång på gång har försökt driva igenom gentemot de kungliga makthavarna.²

Innan vi försöker komma denna folkungarnas politik på spåren ska vi fråga oss; vilka var folkungarna? Vi har redan stött på Folke Jarl, död i slaget vid Gestrilen på Erik Knutssons sida. En annan betydelsefull folkungaledare var Knut Långe, kung på 1230-talet genom uppror mot Erik Eriksson. Knut Långe var sonsonson till Erik den helige och residerade på Sko i Uppland där han också är begravd. Han är för övrigt den ende svenske medeltidskung utöver Erik den helige som är begravd i Uppland. Som en intressant datalj kan nämnas att det från Sko till Mora sten är 9 km medan avståndet från Gamla Uppsala till samma sten är 10 km. Bland övriga bemärkta folkungar kan nämnas jarlen Ulf Fasi, upplandsböndernas förtroendeman vid en uppgörelse med kyrkan, sonen Karl ägde Flastad i Sko socken. Vidare har vi Filip Larsson, Holmger och Filip Knutsson, Filip Petersson osv. alla uppländska stormän och nämnda i samband med uppror mot Erik Eriksson och senare mot Birger Jarl och Magnus Ladulås. Den intressantaste av folkungapartiets sympatisörer är den store lagmannen Eskil Magnusson. Om honom skall jag berätta mer nedan.

Finns det utöver enskilda folkungars geografiska hemvist någon möjlighet att i källorna finna någon beteckning som kan bidraga till karaktäriseringen av folkungarna? Folkungarnas andra uppror mot Erik Eriksson, som avgjordes med slaget vid Sparrsäter 1247 omnämnes av Erikskrönikan, en dansk annal samt Sigtunaannalerna. I Erikskröninkan och i den danska annalen benämnes de upproriska, som för övrigt dukade under; folkungar. I Sigtunaannalerna heter det emellertid under anno 1247: "Detta år förlorade Upplands allmoge vid Sparrsäter segern och sin frihet, och man pålade dem spannskatt, skeppsvist och flera bördor"³ Som synes används här "Upplands allmoge" som synonym till folkungar. Ett andra exempel finns i Erikskrönikans framställning av upproret 1280. Där betecknas de upproriskas ledare som uppländska och folkungar. Erik Lönnroth skriver: "Vi vet nu, att partiet också kunde betecknas och sannolikt betecknade sig självt som upplänningarna, Upplands folk."⁴

Nu åter till den ovan nämnde lagmannen Eskil Magnusson. Denne lagman Eskil är känd som deltagare i regerande stormannaförsamlingar under Johan Sverkerssons och Erik Erikssons regeringar, men framför allt som den Äldre Västgötalagens redaktör. 1219 får Eskil och hans maka Kristina besök av Snorre Sturlasson. Snorre får därvid som gåva av fru Kristina det fältmärke som kung Erik Knutsson haft då han fällde kung Sverker vid Gestilren. Att den segrandes samlingstecken nu nio år senare fanns i Eskils hem bör innebära att han själv varit med på Eriks sida eller i varje fall sympatiserat med segraren. Det kunde också vara lämpligt att skänka bort trofén nu när Sverkers son Johan Sverkersson regerade.

Då vi nu vet vilka folkungarna var ska vi försöka komma underfund med vad som var deras program dels genom att se på hur de agerade i ett antal konkreta fall, dels genom att jämföra med folkungen lagman Eskils redaktion av Rättslösabalken i Västgötalagen.

Sverker Karlsson skrev om sig själv: "son till konung Karl, svearnas konung, innehavare av samma rikes tron enligt arvsrätt med Guds nåde." Folkungarna slog ihjäl honom till förmån för Erik Knutsson. Om Erik Knutssons fader Knut Eriksson sägs däremot att han insatte i riket som efterträdare en av sina söner, enligt de främsta männens i Sverige enhälliga samtycke och val. När Erik Knutsson dog var enligt arvsrätten hans son Erik Eriksson enda tänkbara efterträdare. Hans arvsrätt stöddes av hans mäktige släkting Valdemar Sejr i Danmark och påven Innocentius III, men stormännen valde Johan Sverkersson. När Johan Sverkersson dog 1222 valdes Erik Eriksson, men 1229 gjorde folkungarna uppror och avsatte honom samt uppsatte folkungaledaren Knut Långe som konung. Efter Knut Långes död 1234 återkom Erik Eriksson, men med folkungaledaren Ulf Fasi som jarl. Om honom säger Hakonarsagan att han var rikets mäktigaste man varför det är sannolikt att Erik Eriksson fick finna sig i att regera på folkungarnas villkor. Folkungarna har alltså fördrivit de två kungar som i början av 1200-talet hävdade arvsrätt till Sverige.

Finns det något samband mellan dessa ageranden och vad som stadgas i Västgötalagen om val av kung, biskopar och lagmän? I Rättslösabalkens flock 1 heter det: "Svear äga konung taga och vräka"...Att det verkligen är folkungen Eskil som står bakom Rättslösabalkens valbestämmelser bör framgå av att Snorres skildringar av Sveriges statsskick så tydligt överensstämmer med denna. Man behöver inte sväva i ovisshet om vad Eskil och Snorre talade om vid den senares besök i Sverige 1219.

Första punkt på folkungarnas program var alltså att det var svearna, =Upplands folk, folkungarna, som hade att välja konung och att det var de som åter kunde vräka honom.

Nästa punkt gäller kyrkans ställning. Frågan blev akut under den av folkungarna stödde Johan Sverkerssons regim. Han försummade systematiskt att betala peterspenning och han åsidosatte det kanoniska biskopsvalet. 1220 anklagar påven Honorius III Johan och stormännen för att: "städse ha åsidosatt domkapitlens valrätt och vid biskopsvakanser inträngt vem de velat i ämbetet, givande honom stav och ring."

Om detta säger lagman Eskil i Rättslösabalkens flock 2 att, biskop skall väljas av landskapstinget och erhålla stav och ring av konungen. Johan Sverkersson har tydligen, till påvekyrkans stora förtrytelse, tillämpat folkungarnas program sådant som det framträder i Äldre Västgötalagen. Ännu tydligare blir folkungarnas program om man tar hänsyn till vad som sägs i de s.k. litterära bilagorna till Äldre Västgötalagen. I biskopskrönikan lovprisas den biskop som tar minsta möjliga skatt av bönderna och bistår folket med världsliga gärningar samt inte håller med egen krigsmakt. Folkungarnas kyrkliga program är alltså emot kyrkans krav på politisk dominans och kyrklig beskattning.

Rättslösabalkens flock 3 stadgar, att lagman skall väljas av landstinget, och att lagmannen i konungens frånvaro utövar hans befogenheter att på tinget verkställa ättledning och förlikning. Tillsammantagna innebär de tre första flockarna i Rättslösabalken ett hävdande av de landskapliga myndigheternas rätt att kontrollera tillsättningen av rikets viktigaste ämbeten och att fungera självständigt utan inblandning av vare sig kungamakten eller påvekyrkan.

Som synes hade folkungarna stort inflytande under 1200-talets första halvsekel, men efter Sparrsäter 1247 gick det utför. Birger Jarl utträngde Ulf Fasi som jarl och 1248 låt han halshugga Knut Långes son Holmger Knutsson och driva andra folkungar i landsflykt. Skänninge mötes beslut 1248, stött av Birger Jarl, bröt totalt med folkungarnas kyrkopolitik. Kyrkan lösgjordes helt från det världsliga samhället och underställdes direkt påven. 1251 avlivades folkungarna Filip Knutsson, Filip Petersson och Knut Magnusson. Folkungarnas makt var definitivt bruten.

Birger Jarls, Valdemar Birgerssons och Magnus Ladulås´ regeringar innebar ett stärkande av den kungliga regeringsmakten. Ett starkt arvkungadöme i förbund med påvekyrkan hade segrat. Nu infördes stående skatter. Nu började man bygga kungliga borgar där man kunde hålla yrkeskrigare till häst. Husabyarna hade definitivt spelat ut sin roll. Erik Lönnroth uttrycker det sålunda: "Folkungarnas strid måste ända med nederlag mot konungarna av Birgers ätt; utvecklingen gick dem emot både inom och utanför landet. Vad de kämpade för, var det gamla Svitiod, som härskade i Östersjön, där det inte fanns plats för en fristående påvekyrka och där lagmännen och jarlarna ledde sveafolket att vräka konungar, som blev för självrådiga. Det var det Sverige, som Snorre bestod en romantiska skildring i den berömda sagan om lagman Torgny, där man bakom all isländsk tillämpning och allt litterärt broderi kan skymta ett svenskt regeringsprogram: det, som Snorre 1219 inhämtade av sin gästfrie värd lagman Eskil.⁵

²Erik Lönnroth: Från svensk medeltid, sid 15.

³Erik Lönnroth: Från svensk medeltid, sid 16.

⁴Erik Lönnroth: Från svensk medeltid, sid 16.

⁵Erik Lönnrotht: Från svensk medeltid, sid 29