Luffare – "landsvägens riddare".
Begreppet luffare kom till i på 1800-talet. När det gamla bondesamhället blev till ett modernt industrisamhälle och många blev arbetslösa. Ett sätt att försörja sig var att dra ut på landsbygden. För att luffa.
Antingen hjälpte man till med någon syssla på gården eller så tillverkade man saker som man sålde t.ex. kvastar av kråkris, pappersblommor eller trådarbeten. Som betalt fick man antingen en slant eller mat och husrum som tack för hjälpen. Men många tiggde sig fram. Man kan säga att det fanns två sorters luffare: de som var arbetslösa och hemlösa och som inte hade något annat val än att luffa. Sedan har vi dem som gav sig ut på luffen frivilligt " yrkesluffare" de gjorde det till en livsstil att klara sig på att tigga. Många var även på flykt undan myndigheter och andra hamnade på luffen efter att de blivit osams med gårdens husbonde eller arbetsgivare. Att sätta sig upp mot en överordnad var ofta lika med avsked.
För att undvika att flera luffare gick till samma gårdar så sades det att man träffades på "luffarting" och "luffarriksdagar" för att göra upp om vart resan skulle gå. Man varnade varandra för argsinta hundar och poliser och man talade om vart man kunde få sig ett skrovmål mat. I verkligheten ordnades det aldrig luffarting – det var bara en myt som luffarna inte var sena att haka på. Myter och vandrings sägner gjorde dem mer intressante ute i bygderna.
Men däremot har de anordnats luffarriksdagar för alla dem som var arbetslösa och hemlösa. År 1921 träffades 200 luffare i Folkets hus i Hallsberg där de höll en konferens som pågick i fem dagar. De krävde att kommunen skulle hjälpa dem med bostäder och arbeten. Luffarna på konferensen hade ju inget att äta och för att hungern inte skulle påverka dem att fatta felaktiga beslut så tog man långa pauser för att vila.
Det var luffarkungen Karl Oskar Karlsson som tog initiativet till konferenser för landets hemlösa. han var själv konstant arbetssökande och blev tillsist yrkesluffare. Han lär ha vandrat genom Sverige land 38 gånger. Men på slutet använde han en cykel.
Det var populärt att vandra i trakter där det fanns tegelbruk, för där fanns det ugnar som man kunde ligga på, det var varmt och skönt. Samma sak gällde för glasbruken i Småland. Man låg gärna nära ugnarna där det var som varmast, för på vinter var byggnaderna inte speciellt varma det var tunna väggar i husen. Men där sprang smältarna med jämna mellan rum för att smälta glas. På Rosdala glasbruk hade en särskild luffarkammare inrättats för att smältarna skulle få arbeta ifred. Det allra bästa bruket var Johanssfors sydost om Kosta. Sedan disponenten insjuknat i en obotlig sjukdom beslutade han sig för att göra något för dessa människor. Han ordnade med logi möjligheter i närheten till hyttan , där det fanns kokkärl och spis. De objudna gästen fick vid ankomsten en femtioöring att köpa mat för. Det kanske låter lite men på den tiden kunde man äta sig mätt för femtioöre På några få ställen i landet fanns det luffarstugor.
I Västergötland drev prosten Ernst Lexell med fru ett härbärge för luffare. I Skulnäs söder om Örnsköldsvik finns än i dag ett luffarhärbärge kvar.
För att andra luffare skulle få veta var de var välkomna ristade luffarna in speciella tecken i grindstolpar, husknutar. Det var ett hemligt språk som bara luffarna kände till. T.ex. en stor triangel följd av två små betydde att frun i huset var ensam hemma med tjänsteflickorna. Luffarna hade också egna ord och ramsor. Flera av våra vanliga slangord kommer ifrån det språket : tjej, jycke, pröjsa, tjacka och kosing. Många av luffarna skrev poesi eller målade tavlor. Harry Martinsson var en luffare, Vägen till Klockrike handlar om den tiden.
Luffarna var ofta kända som stora humorister och de berättade ofta sina historier med en knipslug min. Humor måste ha varit ett viktigt inslag för luffarna för att de skulle stå ut med det hårda livet längs landsvägarna. Luffarna var välkomna i många hus, deras besök var ofta spännande avbrott i vardagen. Det går många historier kring landsvägens riddare, vilket de själva inte var sena att dra nytta av. Alla vill ju gärna se en sådan person som det pratades om i bygden. I Värmland fanns en luffare som kallade sig Ull-Elias, en ullhårig gubbe som påstod att han var äldst ihela norden, 130 år gammal. I själva verket var han 88 år när han dog. För att inte tala om Luffarkungen ifrån Västergötland han påstod att han varit anställd vid Nordpolen för att smörja jordaxeln. Men han fick nog av det slitsamma arbetet med att bära fram smörjoljan och sade upp sig. Det fanns många namn på luffarna, många talar sitt tydlig språk. "Trådlöse-Emil", "Kniv-Pelle", "Lille Målarn", "Gråtarn" och "Lapp-Gubben"
Det var mest män som var ute på luffen, det fanns inte så många kvinnor.
Ett kvinnoöde var Betty Berg, hon kallades "friherrinnan".
Betty föddes en höstdag i Rumskulla socken i Kalmar län 1841. Föräldrarna hyttmästarn med fru anade inta vad deras flicka skulle få genomgå. Unga fröken Betty var vacker. När hon var 18 år skickades hon till en flickpension i Karlskrona som dåtidens sed var när man kom från ett bättre hem. Där fick man en god utbildning och sällskapstalang. Lärde sig sömnad och broderi. Fröken Betty var en verklig skönhet det var många män som skänkte henne långa blickar. När modern dog fick Betty vara husmor i föräldrar hemmet. År 1863 flyttade hyttmästarn med sin dotter till Kråksmåla socken för att starta Skoga glasbruk. Men fadern dog efter en kort tids sjukdom. Betty tog då anställning hos en lågadelsfamilj vars fru var sjuklig. Hon arbetade som husföreståndarinna. Friherren gjorde ständiga uppvaktningar till den nu 25-åriga Betty. Betty föll till slut för hans fagra löften som senare visade sig vara falska. Betty födde senare en liten flicka som hon döpte efter faderns förnamn Klasina. Friherren förnekade givetvis faderskapet i domstol så som man gjorde på den tiden. Vad hände nu med Betty. Jo, nu började hennes hälsa att vackla. Hon blev lite underlig. Hon bodde fortfarande kvar på Skoga ensam i ett rum. Hon trodde att hon var den rätta makan till friherren och försökte göra ett besök hos honom när han nu aldrig kom hem. Men hon blev utsparkad från herrgård. År 1903 revs Skoga och nu stod Betty utan bostad. Klasina hennes dotter dog också mycket hastigt. Det blev landsvägen som blev Bettys hem. Hon vandrade mest i Kalmar län. Ofta stannade hon flera veckor i streck på en och samma plats hon utförde vackra broderier och fick mat och husrum som tack. Trots att Betty förlorat allt så höll hon hårt på klasskillnaden, hon besökte inte vilka hem som helst. Hon presenterade sig alltid som friherrinna.
Under de sista åren blev friherrinna orkeslös och vandrade runt i socknen böjd och grå stödd på sitt paraply. 1924 ingrep myndigheterna och satte henne på ett ålderdomshem detta var säkert inte populärt, men hon trodde att friherren betalade för henne. Mamsell Betty avled 1930, då var hon 89 år gammal. Hon var sjuk en tid innan och fick besök av en ung doktor. Hon presenterade sig som Friherrinnan Betty.
- Säg herr doktor är det en fin sjukdom jag har.
Läkaren som även måste har varit psykolog svarade.
- Ja, det är en mycket fin sjukdom.
Ett leende drog över Bettys ansikte och svarade att då var hon mycket nöjd.
När doktorn var på väg ut ropade hon:
- Friherre Klas betalar för mig här.
- Han skall få betala mitt besök också, svarade doktorn.
Två dagar senare avled friherrinnan. Hon ligger begravd på Kråksmåla kyrkogård.
Snäll, skicklig och sjukligt vidskeplig.
Han var grabben som fjorton år gammal stack från fattigstugan i Degerhamn för att ge sig ut och sälja knappnålar och hårnålar.
1929 kom han första gången till Grönvik. Gårdsfolket kunde på avstånd se en person som hoppade i sjön med kläderna på, sedan tog han av sig kläderna och tvättade dem för att sedan ta på sig de blöta kläderna. Efter denna tvagning bad han att få ett par kalla potatisar och att få sova på logen. Han återkom till denna går eftersom han blivit så vänligt bemött. En kall vinter kväll bjöd frun in honom i huset för att sova i stället för ladan. Hon hade bäddat en säng till honom och satt på värmen på rummet. På natten fick de höra Öland svära och leva "Ni tänker visst göra av me` mej i natt. Här är alldeles för varmt" . Han var inte van vid värme.
Det berättas att när han var på Åfors glasbruk och sov på ugnen. Han vaknade med ett ryck och utbrast: "Dä´ va´ en djävla dröm jag hade i natt. Dä` va´ så ruskigt så. Jag drömde att jag stod i folkaskit upp till halsen och ovanför gick fan och slog med en stor lie. Han kom närmare och närmare mej och när han var ett par tre meter ifrån mej, så skrek han: Dyk, och jag hade inte något annat val att dyka i skiten" Öland arbetade ibland på bruken men för det mesta så cyklade han runt och slipade knivar och saxar åt folk. Men han tillverkade även en mängd saker av tråd, bl.a. småcyklar, fågelgungor och dockmöbler. Hans trådarbeten har blivit eftertraktade av både samlare och allmänheten. 1984 bröt Öland benet och kom till lasarettet, det var början till ett mer stadgat liv. Han fick en lägenhet i Borghamn. Men Öland slutade aldrig att leva luffar liv. Potatis på golvet och älsklings rätten kroppkakor på bordet, ölflaskor överallt och i ett hörn stod cykeln. Öland dog 1989 han var luffare in i det sista.
Utan ben, småilsk och religiös i sinn.
Jag har tidigare nämnt Lill -Frigge, han sålde också vispar, klädhängare och strykjärnsställ. Lill – Frigge var bara en meter lång. Båda benen var avklippta, efter en olycka där han skall ha blivit knuffad framför tåget, men han tog sig fram med hjälp av ett par kryckor. Ramlade han i ett dike så fick han ligga kvar och vänta på att någon kom för bi och kunde hjälpa honom upp. Det berättas att han hade en snok i en glasburk som han tog upp och kelade med ibland. Han besökte ofta Tuna, där han sov i ett fårhus om sommaren, i ladugården på vintern. Han skrev ofta i gårdens gästbok: För mat och dryck du, skänkt mig här O Gud. Lär mig i tro att hålla dina bud. Fredrik Johan Andersson 2/1 1953.
Finns det luffare idag ?
En sak som slagit mig är att luffarna fanns kvar så länge. Men idag finns det knappast några luffare kvar, men vi har ju våra uteliggare. Men ser man sig om i världen så finns det många människor som inte har något arbete, eller någonstans att bo. Omkring 800 miljoner människor är undernärda – de får alltid för lite mat att äta och svälter i princip hela livet. Varje dag dör 34 000 barn under fem år p.g.a. brist på mat eller av sjukdomar. Det är 23 barn i minuten.
En stor bonde var på väg till en åker då han fann en luffare som låg vid vägkanten och slöade i solskenet. Bonden kunde inte tiga då han såg den late luffaren, utan sade:
- " Ni har det allt bra som kan ligga i solen och dra er"
-" Det hade du också kunna om du hade skött dig , svarade luffaren.
Nu har ni fått läsa om luffarnarnas liv och leverne och jag hoppas att det har varit intressant. Tack så mycket. Fakta till detta har jag hämtat ifrån Birger Magnusson och Erik Mellströms böcker. Även ifrån UR- radion.